Fiskargårdarna vid Islands Lillå

Utdrag ur "Allmenna brand och försäkringsverkets karta" från omkring 1790

Fiskarkvarteren fanns ganska centralt i staden och i anslutning till vattendragen vid Gavleåns mynning i havet. Där låg de båda öarna Alderholmen på norra sidan och Islandsholmen på södra sidan om ån. De båda öarna bildades av dels ett biflöde till Gavleån i en båge norröver, kallad Lillån, dels en båge söderut från Gavleån. Den senare kallades Islandsån, eller Islands Lillå. Islandsön skiljdes i två delar av en kanal, Sockerbrukskanalen. På öarna och stränderna utefter Lillån och Islandsån fanns fiskarboställena.





Rekonstruktion av S Rosén 1946, Nordiska museet.

Efter teckning av R. Haglund, Ny Illustrerad tidning 1875

Fiskarboställena hade en ganska enhetlig uppbyggnad. Tomterna var smala men långsträckta. Invid vattnet fanns brygga och sjöbod, lite högre upp bodar av olika slag och längts upp från stranden bostaden. Bostäderna kunde vara byggda i två plan och innehålla utrymme för mer än en familj. Ibland fanns också mer än ett boningshus på en och samma tomt. Hur en av de Hillmanska gårdarna under denna tid var disponerad, framgår i en bouppteckning: ”Gården No 55 i 1sta quarteret, bestående av 3 Rum med Kök och En Windskammare, En Matbod, En Mangelbod, Ett Fähus med Spillningsrum och Afträde samt ett Wedlider å Stadens tomt”. I just den här gården bodde vanligtvis 2 familjer, i andra, inte större, gårdar kunde det vara många fler än så. –

Utdrag ur Rosenbaums karta över Gävle 1853

Det fanns många fiskare inom släkten Hillman under 1700-talet och början av 1800-talet. Via mantalslängder och bouppteckningar har det varit möjligt att få veta exakt vilka bostäder några av dem ägt. Det visar sig att nästan alla fiskarfamiljer i släkten Hillman, vars bostäder varit möjligt att identifiera (H i bilden), bott på Islandsholmens västra del, (den som låg närmast väster om sockerbrukskanalen), eller på motsatta sidan av Lillån, Islandet. Man var inte bara släkt utan också grannar.

På den här bilden finns också (med pil) en stapelbädd markerad . Här fick Olof HIllman d ä år 1782 magistratens tillåtelse att uppföra en skeppsbyggnadsplats "tå han med insigt och beröm åtskillige fartyg upfördt". Praktiskt nog blev skeppsbyggnadsplatsen närmaste granne med den egna bostaden, som då var gården nr 62.


Husförhörslängderna visar att antalet personer som fanns i varje gård kan ha varit mycket stort. Här samsades, eller åtminstone bodde tillsammans, ofta flera familjer, flera generationer, änkor och änkemän barn, pigor och ibland ett fattighjon.

Till livets nödtorft hörde naturligtvis någonstans att bo. Att tillhöra en släkt som ägde en bostad innebar, om inte en garanti så dock en möjlighet, att själv få tak över huvudet. Enfamiljshushåll verkar ha varit ovanligt bland fiskarfamiljerna och även medlemmar i släkten som saknade egna tillgångar eller av ålder eller sjukdom var orkeslösa fanns i hushållen. Likaså änkor eller änklingar och ogifta vuxna. Det är uppenbart att fiskarfamiljerna utgjorde det sociala skyddsnät, som trädde till efter behov för kortade eller längre tid. Så kunde ske vid dödsfall, ålderdom eller, som i en av de familjer som kommer att berättas om, för en ogift mamma med ”oägta” barn . Den sociala kontrollen inom och mellan familjerna kan heller inte ha varit lätt att undgå.


Islands Lillån och Sockerbrukskanalen fylldes igen 1888 och vartefter revs - utom i kvarteret Springer - all bebyggelse från fjärrfiskets tid. Hillmansgatan och Hillmanskroken på nuvarande Brynäs kan påminna om en för många bortglömd epok i denna del av Gävle.